Jag såg nyligen filmen Sylvia, och det första jag gjorde efteråt var att ta fram boken Glaskupan. Jag började läsa och hade svårt att sluta. I filmen visas det hur Sylvia Plath bara skrev den här för brödfödan, att hon inte hade lagt ner sin själ och hjärta i den såsom hon gjorde med sina dikter, men vilken bok hon lyckades slänga ihop! Synd att hon inte skrev fler böcker "för brödfödan", jag hade gärna läst flera till.
(
Eftersom jag vill börja diskutera hela böckerna, även slutet ger jag härmed er alla en STOR SPOILER-VARNING! Har du inte läst och inte vill veta för mycket om boken; hoppa äver att läsa det här inlägget)
Glaskupan handlar om Esther. En ung tjej som går på college på ett stipendium, och som en sommar är i New York för att se hur det går till på en modetidning. Efter New York kommer hon hem till Boston där hon börjar kämpa med en växande ångest och depression. Hon känner att det är som en glaskupa runt henne. Som en tunn vägg som står mellan henne och omvärlden. Esther får hjälp med sin kamp och vi får följa henne på hennes resa.
I filmen förklaras det hur Sylvia försökte ta livet av sig när hon var yngre. Hur hon hade gömt sig under golvet där hon inte skulle hittas, och försökt ta livet av sig med tabletter. Det är ju skrämmande likt det som händer Esther i boken. Skriver Sylvia om sin upplevelse, eller finns det skillnader som jag har missat?
Sylvia Plath tar upp ämnen i boken såsom självmord som hon diskuterar och motiverar, och det är intressant om än skrämmande att det är lika tabu och kontroversiellt idag. I stort sätt i alla fall. Men det är ju ett så viktigt ämne att våga prata om. Speciellt med ungdomar. Är det rädsla det handlar om? Är det därför man inte pratar om det? För rädslan blir väl bara större om man inte pratar om det?
Jag älskade den här boken och det känns som att jag inte kan få nog av den. Jag läste den på svenska, men jag tror att det här är en sådan bok som verkligen lyfter sig ännu mer (om det går) när man läser den på engelska. Läsa de orden miss Sylvia själv använde. Jag har den även på engelska, så jag kommer läsa den också.
Boken är otroligt vacker och brutalt becksvart på en och samma gång. Man märker att Plath vet vad hon skriver om. Boken är uppfriskande ärlig i ämnet och den går rakt in i hjärtat. Den slår an en ton hos mig, och jag kan säga att jag kommer sluka allt som har med Sylvia Plath att göra i fortsättningen. Gör det du också!
