Kallocain - Karin Boye

Den här underbara lilla boken handlar om kemisten Leo Kall som uppfinner Kallocainet. En vätska man sprutar in i blodet och som gör att man talar total sanning. Leo Kall bor med sin fru och sina tre barn i Kemistaden nr 4 i Världsstaten. Individen har här inget egenvärde, utan fungerar bara som en del i det stora hela, där det viktigaste av allt är Staten. Man måste vara beredd att ge staten sitt allt. Sitt slit, sin själ, sina barn. Inget för egen vinnings skull, och allt ska göras med ett leende på läpparna. Det enda människan har haft ifred är sina tankar, men inte nu längre. Nu när Kallocainet är uppfunnit kan staten få tillgång även till dem.

Boken börjar med ett förord av Jerker Virdborg som var väldigt fint och som tillförde mycket för min läsning och tolkning av boken. Han berättar om Karin Boyes resa till Sovjetunionen 1928 och hennes tankar under och efter resan, och hur den konventionella läsningen av boken är att se den som en politisk varning. En annan tolkning skriver Virdborg är att se boken utifrån att Boye genomgått psykoanalys och hennes kamp med att hon var bisexuell då homosexuella handlingar var straffbara i Sverige. Han skriver (på sidan IX):

"Hon övergav dock aldrig sin dröm om att det trots allt måste finnas en möjlighet att i humanismens namn möta andra människor utan rustning, utan förklädnader eller förställning.

Även i hennes roman finns en avgörande och besläktad motsättning: det värsta tänkbara hotet, det vill säga att Världsstatens polismakt med hjälp av kallocainet kommer att kunna läsa alla människors tankar, innebär också den underbarast tänkbara räddningen - ifall alla tillåts vara fullständigt uppriktiga behöver ingen längre vara rädd. Giftet och drogen är i själva verket en läkande medicin, ett serum. Och dystopin - en utopi."

Och det är det här sista sättet han beskriver som berörde mig lite extra. Hela boken tänkte jag på just denna mening "och dystopin - en utopi". Jag gillar tanken, det är otroligt slående och ju mer jag läser, desto mer stämmer det.

Jag älskade den här boken! Språket är otroligt fint och den är spännande rakt igenom. När jag väl hade börjat läsa kunde jag inte sluta. En liten pärla, men ack så fin och framför allt; tänkvärd.

Det här var den andra boken jag läser i läsutmaningen Svenska klassiker.