What's not to like?

Det började när jag var liten. Vem älskar inte låtarna från Astrid Lindgrens filmer? "Här kommer Pippi Långstrump" eller "Till snickerboa ränner jag när det är nåt jag gjort" eller "Ser du luffarn som går där på vägen". Kasta in lite Disney med låter från Lejonkungen, Skönheten och odjuret, Den lilla sjöjungfrun. Jag har alltid älskat musik, och att krydda filmer med musik kan bli fantastiskt, och det kan bli besvärligt och kännas onaturligt. Det måste göras på rätt sätt.

Musik i filmer fungerar även på filmer för äldre. I tonåren var Grease (av Randal Kleiser) och Dirty dancing (av Emile Ardolino) de bästa filmerna jag visste. Jag kunde se dom hur många gånger som helst. Vem ville inte ha kärlek så som det målades upp i de här filmerna? (Vem vill inte fortfarande ha kärlek som den är i de här filmerna?) Och musiken. Åh, musiken. Jag hade skivan med Grease och min syster hade skivan med Dirty dancing och vad vi lyssnade. Vi lyssnade och sjöng med och grät en liten skvätt och drömde oss bort.

Annie (av John Huston) är kanske tänkt för barn, men jag såg den aldrig när jag var liten, men när jag såg den älskade jag den och har sett den flera gånger. Låtarna är så bra. Jag går allt som oftast och nynnar på "Tomorrow, tomorrow, I love you, tomorrow, you're only a day away". Och vem kan inte älska Annie?

Chicago (av Rob Marshall) och Singin' in the rain (av Stanley Donen och Gene Kelly) är filmer jag fallit för som vuxen. Älskar filmerna. Singin' in the rain är rolig och en riktigt gammal klassiker, Chicago är mer bra än rolig men likväl en klassiker. Även här älskar jag musiken. Och de fantastiska danserna! Wow!