Det här är den första boken jag läser av Joanne Harris och jag älskade bokens början (kanske för att jag kände igen fenomenet!?). Så här skriver hon:
"Vin talar, det kan vem som helst intyga. Oraklet i gathörnet, den objudne gästen på bröllopsfesten, den helige dåren. Vin buktalar. Det har miljoner röster. Det lossar tungans band, lockar fram hemligheter man aldrig tänkt berätta, hemligheter man inte ens kände till. Det ropar, gormar, viskar. Det berättar om stora planer, tragiska kärlekar och fruktansvärda svek. Det vrålar av skratt. Det skrockar tyst för sig självt. Det gråter inför sin egen spegelbild. Det återuppväcker för länge sedan svunna somrar och minnen som helst skulle glömmas. Varje flaska är en fläkt från andra tider, andra platser, varje flaska - från en enkel Liebfraumilch till en vördnadsbjudande Veuve Clicquot - är ett ödmjukt mirakel. Vardagsmagi, hade Joe kallat det. Förvandlingen från det vardagliga till det som drömmar vävs av. Lekmannaalkemi."
Efter det här stycket tappar boken mitt intresse. Boken handlar om Jay som inte känner sig tillfreds med sitt liv och en dag köper ett hus i en liten by i Frankrike, lämnar utan vidare sitt liv i England, inklusive sin flickvän. I tonåren umgicks han på somrarna med Joe, en gammal gruvarbetare som levde för sin trädgård där han odlade alla möjliga sorters bär, frukter, potatis m.m. En dag är Joe bara inte där längre vilket har satt sina spår i Jay. Boken varvar mellan hans ungdom och nutid och jag är måttligt intresserad. Visst, boken ger en viss mysig stämning, men jag är inte intresserad av vad som kommer att hända. Jag funderade på att lägga ifrån mig boken och sluta läsa, men jag har lite svårt för det, så jag fortsatte. Det är jag i det här fallet glad för. De sista 50-60 sidorna var väldigt bra men samtidigt blir jag lite irriterad. Varför kunde inte hela boken vara i den stilen? Den är inte urkass, men inget speciell heller. Det finns bättre böcker där ute.
