När Bolaño charmar och förför mig sitter Atwood bredvid och tittar på

För några dagar sedan var jag mitt uppe i Atwoods Oryx & Crake, och jag gick helt in i boken. Blev helt uppslukad och såld och ville gotta ner mig i postapokalyptiska böcker. Sedan när jag åkte iväg kände jag av någon anledning för att börja läsa någon ny bok. (Jag brukar bara läsa en bok åt gången annars.) Jag började då i De vilda detektiverna av Bolaño, och nu kan jag inte lägga den ifrån mig. Jag älskar Roberto Bolaño! Det är sorgligt att han inte har skrivit många många fler böcker. 2666 finns ju också, och den verkar också hur bra som helst (fast jag väntar till den kommer på pocket) men sedan då? Jag vill ha mer!

Så nu sitter jag nyförälskad i Bolaño och stackars Atwood ligger bortglömd vid sidan av. Har inte ens gett henne ett ögonkast på flera dagar. Inte ägnat henne en tanke knappt. Det står skrämmande klart att jag kommer läsa De vilda detektiverna till den är slut, och sedan får jag läsa ut Oryx & Crake. Så här blir det alltid när jag ska läsa flera böcker samtidigt. Jag läser inte flera böcker samtidigt, utan jag läser en och så får den andra vänta. Jag förstår inte det här med parallelläsning. Jag vill, men kan verkligen inte. Vad är knepet? Hur gör man? Tycker synd om Atwood ju.

Skärpning Barclay!

Okej, så jag är halvvägs in i Linwood Barclays Alltför nära. Jag har tidigare läst Utan ett ord som jag gillade, även om jag inte var extatisk (läs vad jag skrev om den här). Även Utan ett ord tyckte jag var ganska förutsägbar, men inte alls i klass med den här boken! 

Man märker direkt vart författaren är på väg med vissa (läs alla) saker i handlingen och hittills har jag inte blivit överraskad eller haft fel en enda gång. Jag vet hela tiden hur de kommande tjugo sidorna kommer se ut, vilket börjar bli riktigt tråkigt nu. Jag tror mig också veta hur boken kommer sluta, men jag hoppas till Gud att jag har fel! Jag frågar mig under läsningen: Var är de sköna twistarna? Var är spänningen? Ännu har jag inte fått några svar... Jag bryr mig inte speciellt mycket om karaktärerna i boken, och jag bryr mig inte om vem som dödat och/eller varför han/hon/dom gjort det. Tyvärr. En deckare måste vara bättre än så här! 

Så, Linwood Barclay de kommande 200 sidorna måste vara mindblowing mycket bättre än de 200 redan lästa. Du måste göra en vändning värdig en plats i Guinness rekordbok. Göra twist på twist som jag aldrig såg komma. Men, jag har inga höga förhoppningar att det kommer hända. Vilket är synd. För jag vill verkligen gilla Barclay!   

En liten uppdatering

Som tur var kan jag nu konstatera att det bara var en liten. liten svacka, som nu tillhör det förflutna, det ligger bakom mig och är borta ur mitt minne. Nu är Presidentens hustru så där ruskigt bra igen. Yes!

Slutet gott, allting gott

När jag började läsa Presidentens hustru trodde jag att jag skulle gilla tiden när maken är president mest, att hennes uppväxt mer kom på köpet, men det har visat sig att så inte är fallet. Jag är nu inne på de sista hundra sidorna och Charlie är nu president och jag tycker boken har blivit lite segare. Jag har älskat hela boken, och jag älskar väl den här delen också. Bara inte lika mycket. Jag har dock inte läst ut boken än, så det finns fortfarande tid för förändring i den här delen på boken, och jag hoppas den kommer, för jag vill så gärna ha ett perfekt slut på en perfekt bok!

Dagens höjdpunkt

Det finns inget bättre än att efter en halvjobbig, tråkig, dag komma hem och kunna sätta sig och bara läsa. Underbart! Speciellt när boken är hur himla bra som helst!

Hur mycket har Alice Blackwell och Laura Bush gemensamt?

Jag håller ju på att läsa Presidentens hustru just nu, och även om jag aldrig vill att den ska ta slut kan jag inte vänta tills den faktiskt gör det. Allt jag vill just nu är att googla och ta reda på vad som är sant och vad som inte är sant.

Till exempel: Är Laura Bush demokrat? Är George W. Bush och hans familj så odrägliga som de framställs i boken? Lästes verkligen en snuskig limerick upp om Laura första gången hon träffade sin blivande mans familj? Gjorde hon abort? Var hennes farmor gay? Ville hon verkligen inte ha något att göra med politik?

Ja, frågorna är många! Men jag vill inte ta reda på de här sakerna förrens jag läst färdigt boken. Jag vill uppleva boken först, och så kan jag ta reda på vad som är fakta och vad som är fiktion senare.

En page turner utan dess like

När jag började läsa i Presidentens hustru läste jag bara små stycken åt gången och jag läste dom sakta. Jag gillade den starkt och ville smaka på och uppleva varje ord. Jag läser fortfarande i den ganska sakta, men inte längre i små stycken. Den är helt enkelt för bra. Idag har jag knappt kunnat lägga den ifrån mig. Det här är en bok jag kommer ge som boktips till ALLA. Vare sig de frågar eller inte.

Man lär sig något varje dag

Jag kan nu konstatera att det är helt omöjligt att beställa hem böcker som ska vara present till någon annan (i detta fall till mamma) utan att det slinker ner några till en själv i processen.

Den här läxan har jag i och för sig lärt mig innan också, men för varje gång det händer etableras fenomenet mer och mer från ett sammanträffande till en oföränderlig lag.

Why, oh, why?

Jag köpte hem The Help för några veckor sedan och var så sugen på den. Jag inte kunde få hem den tillräckligt snabbt. Men nu, har jag läst den? Inte än... Varför blir det så?

(För det kan jag ju säga, det är varken första eller sista gången det händer...)

Utmanar kvantiteten kvaliteten?

Boktokig skriver idag ett inlägg om hennes läslista som bara växer och växer. Jag kan inte annat än att hålla med. Min växer dagligen och jag kommer aldrig att hinna läsa alla böcker jag skulle vilja. Har tänkt lite på det här ett tag. I dagens samhälle tar vi för givet att det finns böcker (gäller egentligen all media; filmer, musik, tv-serier m.m.), som  vi antingen kan köpa eller låna på bibliotek, och att det finns nästan ett oändligt stort antal titlar. Det är inte många år sedan (historiskt sett) som böcker inte fanns i de kvantiteter de finns i idag. Tanken att man bara hade ett visst antal böcker hemma, och hade man läst alla, ja då var det omläsning som gällde. Det var en stor händelse när man köpte hem en ny bok.

Att synsättet på läsning och böcker har förändrats under tidens gång är självklart, det intressanta är att fundera på hur det förändrats. Vi går miste om en del när vi kanske inte sjunker lika djupt i varje bok och analyserar varendaste liten mening. Samtidigt som det låter intressant och lockande låter det också tråkigt och jättetrisst. Om jag skulle få välja skulle jag helst vilja ha det som vi har det idag, fler böcker än jag någonsin kommer hinna läsa, men samtidigt blir jag ibland lite stressad av den tanken. Och har kvaliteten blivit lidande på grund av kvantiteten? Hur känner ni?

Värsta mardrömmen. Någonsin.

Jag kan inte få scenen i Fågeln som vrider upp världen där några män korsar floden och tar sig över till fel sida av gränsen ur huvudet. Ni som läst denna bok av Murakami vet vad jag pratar om. (SPOILER!) Scenen jag tänker på är när en man blir flådd levande. Vilken stark scen det var, och så bildligt beskrivet. Jag såg hela scenen framför mig, jag hörde ropen, skriken av smärta. Detta var en av de otäckaste scener jag läst. Eller sett på film för den delen. Och hur mannen sedan såg ut. Utan skinn. Brr, vad läskigt! Kan verkligen inte få den scenen ur huvudet.

Vad har ni upplevt för läskiga scener i böcker? Någon speciell som sticker ut? (Skriv gärna om det är en spoiler i svaret eller inte. Utifall jag inte har läst boken än men har tänkt att göra det. Tack.)

Det här med metaforer

Jag läste det här inlägget hos Sophie på Projekt Pretto. Där nämner hon bland annat att hon inte funderar nämnvärt över metaforer när hon läser en bok, utan att hon läser texten ganska rätt upp och ner. Jag kan inte mer än instämma. Men jag vågar nog säga att jag är sämre än hon på det här med metaforer. Jag har aldrig förstått grejen. Jag blir mest frustrerad och irriterad. Liknelser och underliggande meningar är underbara i böcker, men det här med metaforer. "Havet står för tiden, stranden för jorden, solen för kärleken och snäckorna för döden." Grrr. Jag är den första att erkänna att jag sällan (typ aldrig) snappar upp sådana metaforer. Samma sak i musik. "Molnen står för kokain." Grrr! Och en sak till. Jag gillar inte när folk säger typ "Ja, men fågeln stod ju för hennes relation till sin syster, fattar du väl!?" Nej, det fattade jag kanske inte. GRRRR!!!

Ombyte förnöjer!?

Jag läser ju Fågeln som vrider upp världen och efter ca 600 sidor blev det en liten paus och jag har läst lite annat emellan. Idag var jag sugen på lite Murakami igen och började läsa. Problemet var att jag fick backa flera sidor för att komma på var jag var någonstans, men ändå retade det mig i flera sidor att jag inte längre kom ihåg vissa händelser (små händelser som hände för ett bra tag sedan, men ändå...). Jag kom inte riktigt in i handlingen. Så frustrerande. Det här är anledningen till att jag inte läser flera böcker samtidigt. En bok hamnar alltid i skymundan, jag glömmer detaljer och jag sitter där halvt irriterad. Men, efter tjugo sidor någonting var jag inne i den igen och det är jag glad för. Jag är nämligen väldigt förtjust i den här boken! Men en positiv sak är ändå att jag efter att ha varit lite trött på Fågeln, så är jag nu nymotiverad och stormförtjust igen. Så vid slutet på dagen är allt ändå som det ska...

Idag läser jag...

... En hondjävuls liv och lustar av Fay Weldon och förhoppningsvis Fågeln som vrider upp världen av Haruki Murakami.

Jag har läst ganska länge på Fågeln som vrider upp världen nu, och jag har svikit mina egentliga riktlinjer att läsa en bok åt gången, men när jag köpte hem lite nya böcker kunde jag inte låta Anna Gavaldas En dag till skänks vara, utan jag läste den lite snabbt (och tyckte så här). Sedan blev jag väldans sugen på En hondjävuls liv och lustar. Började läsa och tyckte sådär de första 70-80 sidorna, men nu är den så rolig och bra så det blir inte av att jag tar upp Fågeln som vrider upp världen. Jag har till och med varit så dålig så jag har inte ens lyssnat på bokcirkeln i P1 än, eller på podcastarna av Kafka på jobbet, A fraction of the web och Illusionernas blogg.

Ni får inte misstolka mitt tycke om Fågeln. Jag älskar den boken, och det är en av de bättre jag läst. Det är bara det att när jag börjar läsa andra böcker samtidigt delas min uppmärksamhet och det blir ofta en bok som då kommer i skymundan, och i detta fallet blev det Fågeln. Synd, men sant.

Det börjar bli dags för "...och så levde de lyckliga i alla sina dagar..."

Okej, jag kanske inte har lika starka känslor som Åsa på Kafka på jobbet i ämnet, men jag är också lite trött på nyckelfågeln nu. Jag älskar boken, och jag älskar långa böcker, jag vill aldrig att bra böcker ska ta slut. MEN. Det är a figure of speech. Jag menar inte EGENTLIGEN att jag aldrig vill att boken ska ta slut. Några av de bästa böckerna jag har läst har ett slut. Men men, bara 200 sidor kvar nu...

Jag läser fortfarande Fågeln som vrider upp världen

Jag har inte hunnit läsa någonting i helgen, men annars håller jag fortfarande på med Murakamis Fågeln som vrider upp världen. Jag älskar den och läser ganska sakta och bara njuter. En alldeles underbar bok. Älskar att det finns så många mystiska saker och handlingar i boken, men att man ändå får en del svar på vägen, fast det leder bara till fler mystiska saker. Älskar när det är så. Berättelsen har ett driv framåt. Men samtidigt formulerar sig Murakami väldigt vackert och han skapar en speciell stämning som gör att jag inte vill lägga ifrån mig boken. Det känns tråkigt att boken kommer ta slut, men det känns bra att Murakami har skrivit många böcker som jag ännu inte har läst.

Tankar (mest frågor) jag har ett par hundra sidor in i Fågeln som vrider upp världen

Vad är det som har hänt med katten? Vem är den där granntjejen Mei Kasahara? Vilka är systrarna Malta och Kreta Kano, och vad vet dom egentligen? Hur mycket vet dom? Var är Toru Okadas fru Kumiko någonstans? Ja, frågorna är många. Jag älskar att boken är så välskriven. Språket är bra och boken har en härlig rytm. Mina tidigare funderingar är över. Jag kommer fortsätta att läsa i mitt tempo. Den här läsupplevelsen är underbar och jag vill faktiskt inte lägga ner boken nu utan jag vill fortsätta att läsa. Och då gör jag det.

VIKTIGT! Jag vill inte ha svar på någon av mina frågor. INGA svar. Inte ens ledtrådar.

Läsa i takt eller inte. Det är frågan.

Jag läser just nu (som förhoppningsvis många andra också gör) Fågeln som vrider upp världen av Murakami. Jag har tänkt att jag ska följa Bokcirkeln i kulturradion och Kafka på jobbet kommer även hon göra en podcast (Yeey!).

Nu till mitt lilla dilemma. Jag har inte bestämt mig om jag ska läsa boken i ett svep eller om jag ska  hålla samma takt som bokcirklarna. Jag följde båda dessa bokcirklar när jag läste Jane Eyre, men där läste jag ut boken innan cirklarna började vilket gjorde att det kändes som om jag missade en del. Diskussionerna förlorade lite på att jag redan visste hur handlingen skulle fortsätta och sluta.

Men samtidigt, jag gillar inte att hålla på med flera böcker samtidigt och jag gillar verkligen Fågeln som vrider upp världen och är sugen på att bara läsa den och riktigt svepas med i historien...

Åsa, hur gör du? Har du läst hela boken när du spelar in? (Jag väntar tålmodigt (okej, kanske inte sååå tålmodigt...) på svar i diskussionen om We have always lived in the castle.) (Om någon annan har läst den får ni gärna också diskutera med mig. Det sker i kommentarerna till inlägget om recensionen jag skrev om boken.)

Hur gör ni andra med läsningen av Fågeln som vrider upp världen?

Just nu läser jag...

... Blunddockan av Jeffery Deaver. Jag har läst ungefär halva och jag gillar verkligen boken och handlingen och karaktärerna. MEN. Ett par saker irriterar ihjäl mig!

Huvudkaraktären heter Kathryn Dance, och benämns hela tiden som Dance. Vilket känns trovärdigt när hon är på jobbet, hon är agent på CBI i Kalifornien, men det känns konstlat och irriterande när hon benämns som Dance när hon är hemma med sina barn. De kallas vid sina förnamn, men deras mamma som Dance. Usch!

En annan sak som retar mig är att det hela tiden är väldigt oklart vad vissa meningar syftar på. De grammatiska reglerna följs inte och ibland får jag läsa om några meningar ett par gånger för att förstå vad som syftas på. Ibland hjälper det inte, och då läser jag vidare utan att veta. Villket retar mig. Jag vet inte om detta beror på översättningen, det kan vara så. Hoppas det.

En tredje ooch sista grej är att Dance kan kallas Dance i en mening för att i nästa mening kallas Agenten. Typ: Dance visste inte vad han menade. Agenten ringde efter hjälp. Grrrr säger jag bara!

Grrrr!

Annars är boken faktiskt riktigt bra!

En bok är ingen bok

Okej, nu får ni vara snälla mot mig, ty jag har syndat. Jag har idag, tre dagar efter mitt inlägg om att jag inte är sugen på bokrean, gjort just det. Handlat på bokrean. Men! Bara en endaste liten bok. En engelsk pocket för 39 kronor. Så man kan ju knappast säga att jag köpte den, utan snarare att jag nästan fick den. Och det var bara den enda. Jag köpte fler böcker, även det pocketar, fast på svenska men de var till fullpris. Men i mitt försvar (ett till) kan man ju knappast kalla en ynka liten pocket att shoppa loss. Så jag håller fast vid mitt tidigare uttalande; jag har inte varit sugen på bokrean i år, och jag har inte shoppat loss på den...