Lennart är ute i skogen för att plocka svamp då han ser något sticka upp ur marken. Han börjar gräva och finner där en bebis. En liten flicka. Som sjunger en hypnotisk, perfekt ton. Han tar med henne hem till sin fru Laila och de tar in flickan. Gömmer henne i källaren, kallar henne Liten och säger inte till någon att hon ens existerar. Deras son Jerry, som inte längre bor hemma, får dock snart reda på hennes existens. Han kallar henne Theres och han tar med sin gitarr och sitter och spelar lite medans Theres sjunger till. Theres är dock inte som andra flickor. Hon tänker inte som andra, "normala" människor.
Vilken bok det här är. Jag är imponerad. Jag känner för att sluka alla böcker av John Ajvide Lindqvist, och jag förstår, nu äntligen!, vad alla ni bokbloggare pratar om. Jag läste Hanteringen av odöda för några år sedan, och jag gillade den, men jag älskade den inte, och jag gillade den inte tillräckligt mycket för att läsa mer av författaren. Men nu är jag omvänd. På både bredden och tvären. Jag tänkte att jag skulle ge honom en chans till och det är jag glad att jag gjorde! Jag älskade den här boken. Stämningen. Karaktärerna. Liten, som både är vacker och lite otäck. Det gick inte att sluta läsa i den.
Det var dock en scen i slutet av boken som jag tyckte kändes lite krystad, och jag är inte helt säker på att jag gillar slutet. Hade nog väntat mig något lite mer... Ja, lite mer helt enkelt...
Efter att ha läst ut den märkte jag med skräckblandad förtjusning att jag resten av dagen gick och nynnade på Thank you for the music, och rös lite när jag kom på mig själv med att göra det...
