Clare är en konstnär med stort lockigt rött hår. Henry är åtta år äldre än Clare, har svart hår, jobbar som biblotekarie och reser ofrivilligt och okontrollerbart i tiden.
Jag har redan hyllat Audrey Niffenegger, och jag kommer göra det ännu en gång. Jag älskar den här boken. Mest av allt älskar jag stämningen och karaktärerna. Clare och Henry. Men missuppfatta mig inte, de är inte perfekta! Ibland blir jag irriterad och frustrerad på dom, men det går över ganska snabbt igen. Niffenegger skriver en trovärdig historia, och det här med att Henry förflyttar sig i tiden känns helt naturligt. Hon målar upp en fantastisk kärlekshistoria. Den känns ärlig och äkta och naken.
(SPOILER) En liten spoiler och ett litet men (okej, två) i min hyllning:
Jag är verkligen inte förtjust i att Clare och Henry har sex första gången när Henry är 41 och Clare är 18. Usch, jag tyckte det kändes obehagligt. Och det var inte nödvändigt för historien heller. Snarare hade det passat bättre in om Clare hade fått vänta lite till. Det är för övrigt den andra, och sista, grejen jag irriterade mig på. Att hon väntar och väntar på Henry medans han är ute och ja, .... umgås med andra tjejer... (ni fattar). Jag vet, jag vet, det finns förmildrande omständigheter, men jag irriterar mig i alla fall på att hon är så passiv medans han är så aktiv. (SLUT SPOILER)
Men låt nu inte mina små men avstå någon från att läsa den här boken. För den är underbar! En komplett bok. Den typen av bok som jag älskar och njuter av. Man får följa Clare och Henry stora delar av sina liv, och man kommer dom nära och Niffenegger skriver snyggt. Man vill hela tiden veta hur det ska gå för dom, då de i olika stadier i sina liv och sitt förhållande står för olika utmaningar. Jag förstår nu (äntligen) vad alla andra ser i Audrey Niffenegger, och jag lovar, jag kommer absolut läsa fler böcker av henne. Antagligen alla hon skrivit/kommer skriva. Så bra är hon!
